Vi är alla barn i början..

Många barn behöver kämpa hårt för att känna sig älskade och värdesatta här på Jorden. Föräldrarna är ansvariga för att lägga grunden och ge de verktyg barnet behöver för att klara livet, och lära sig att stå på egna ben. Men då även föräldrarna inte har fått den grunden, så projiceras problemen vidare. Ända tills någon en dag bestämmer sig för att bryta kedjan..

Problemen som har varit, är att oavsett vad föräldrarna kämpar med eller tror, projicerar dom det på sina barn.
De är som små speglar som återspeglar deras förälder/föräldrars glädje och smärta, kärlek och rädsla. En förälder kan dölja sina smärtsamma historier, men deras barn lägger märke till, och lär sig av vad deras föräldrar känner och tror, om föräldern är medveten om det eller inte.
En del föräldrar tar ut sin egen skada och vrede på sina barn. De sätter barnet i fokus för sin ilska, och straffar helt enkelt för att de ser dem som svaga, på samma sätt som de känner sig svaga och maktlösa. I vissa fall är ilskan där, eftersom de vet att deras barn är starkare än de är. Denna typ av missbruk kommer att krossa ett barn, och få dem att känna sig omöjliga att älska. Det lämnar barnet kvar med en känsla av att om inte deras egen/egna föräldrar kan älskar dem, hur kan då någon annan?

Om du kämpar för att älska dig själv, vet att det som du har varit med om, inte handlar om dig. Det är många gånger en kedjereaktion, genom många generationer.
Och kanske upplevelsen som nu har kommit till dig, ger dig en chans att visa den styrka som ingen tidigare har haft. Du förstår att det aldrig handlade om dig och ditt värde, utan om ett gammalt mönster som tack vare dig, äntligen kan få en lösning. Genom din egen tro på dig själv, så bryter du en låååång kedja av förtryck. 

Om du är barnet och/eller föräldern, så vill jag att du ska veta att det finns alltid en väg..ALLTID. ❤️

Löften som bryts, skapar en misstro.
Löften som bryts om och om igen, förvandlar misstron till tro. En tro som säger att det är ingen mening att hoppas...

Det är aldrig för sent att välja om och göra ett nytt val.
Ett val där du väljer dig själv.
Ingenting utanför dig är starkare än kärleken inuti dig. När du lär dig att lita på dig själv tillräckligt mycket för att vara modig, låter du inte någon annan påverka kärleken till dig själv. Du kommer vara den som aldrig ger upp på dig själv, som aldrig slutar älska dig ... du kommer vara den som du litar på och alltid kan lita på. 
När du gör det, frigör du dig från alla andras påverkan och låter dig vara öppen för att ge och ta emot kärlek. Du kommer att förstå den kärlek som du verkligen förtjänar, eftersom du redan ger den kärleken till dig själv.

Du kommer att ramla, bli triggad och tro att du inte kommer någonvart. Men det är inte sant. Även om dina steg ibland är små och svåra att se, så finns dom där, om du tittar riktigt noga. ❤️

Våra sår ifrån barndomen påverkar vårt sätt att se på världen. När vi kommer från en uppväxt där vår ovillkorliga kärlek inte har tagits emot, tror vi själva att vi inte är värda den tillbaka. Detta skapar mönster där vi hela tiden sätter oss själva på avbytarbänken istället för att aktivt delta i och samverkar med omgivningen omkring oss.
Vi drar oss gärna undan från världen, för med oss själva, är den enda plats som vi känner oss trygga.

För att kunna bryta dessa mönster av separation, behöver vi hitta det som vi verkligen är, där vi aldrig är separerade från helheten. Vi behöver förstå att de utmaningar vi har blivit utsatta för fanns aldrig där för att skada oss, utan för att hjälpa oss se vilken enorm potential vi håller i vår ovillkorliga kärlek som vi ville dela.

Vi kan läka ifrån de utmaningar det innebär att vara människa när vi ser våra mänskliga begränsningar.
Hur mycket vi än försöker att "bli bättre" faller vi kort.
Det är för att vi redan är bra. Vi kan inte förändra något som vi redan är. ❤️

Tycker du att det hjälper dig, det som du läser?
Jag är tacksam för ditt stöd för att kunna fortsätta skriva som en service till alla, och din donation uppskattas mycket!  Med kärlek och djup tacksamhet, Camilla