Ovillkorlig Kärlek.

Kärleken är tänkt att delas.

Vad vi behöver och vad vi vill ha för att vara riktigt lyckliga är två olika saker. Att vara hel som en person är inte detsamma som att känna sig komplett. Att vara hel som en person betyder egentligen bara att vi känner och förstår oss själva, vad vi vill ha, vad vi älskar och tar ansvar för vårt eget liv, lever vår egen sanning utan att vara beroende av någon annan för att vi har tillit och tror på oss själva; vi litar på oss själva. 

Att vara självförsörjande och att ha självförtroende betyder inte att vi vill vara ensamma, det betyder att vi kan ta hand om våra egna behov.
Vad är meningen med att ha pengar om vi inte har någon att spendera dem på, på samma sätt, vad är meningen med kärleken om vi inte har någon att dela den med? 

Vi har en väldigt stark önskan om anslutning som bara en annan person kan uppfylla, vi behöver den anslutningen för att ha ett passionerat liv. Även om vi inte behöver se färger eller njuta av smaken av mat eller doften vi tycker om eller till och med att skratta för att överleva, vill vi njuta av vår erfarenhet och ingenting känns lika bra som att dela vår erfarenhet med någon annan; Kärlek är tänkt att delas.

Vi försöker dock att skydda oss från smärta som vi tror ingår i kärleken, men vi kan inte - för att stänga oss själva ute från kärleken orsakar bara mer smärta. Vi måste välja: Kärlek eller Rädsla. Kärleken gör inte ont utan tron att vi saknar den. Att vara hel som En person innebär att du inte är rädd för att ta risken eller vara sårbar, eftersom du vet att du kan fånga dig själv om du faller.

Det vi egentligen så lätt förlorar oss själva i är rädslan.. Vi människor vill med våra sinnen så gärna romantisera kärleken och lägga den utanför oss själva, samtidigt som vi gör oss själva livrädda för att verkligen uppleva den fullt ut i mötet med andra.
Kanske för att vi tänker att om vi upplever den, riskerar vi också att förlora den. 

Är det då inte bättre att fått uppleva kärleken än att stänga den ute på grund av att vi inte tror att vi är kapabla att hantera situationen om den skulle ändra sig?
Om vi har älskat en gång, kan vi då inte älska flera gånger om? Kanske t.o.m. djupare och mer för varje gång? Kan kärleken verkligen ta slut? Kanske studsar den omkring och tillbaka till den som är redo och villig att våga ta emot den tids nog.

Jag vet att kärleken har en självklar och magisk plats inom oss alla och jag vet också att vi själva kan få den platsen att växa. Tyvärr kan det inre arbetet dock upplevas väldigt jobbigt, läskigt och smärtsamt ibland, vilket man kanske inte alltid är beredd på alla gånger. Men det som smärtar är inte kärleken, utan bristen på den.

Det är just där i de stunderna man kanske ska våga "förlora sig" i kärleken en stund och se vart det leder.
Det är kanske just där och då, när man tillåter sig att släppa all rädsla och kontroll som man hittar sig själv ännu mer.  

Skillnaden på att se saker och ting positivt, och sanningen.

Skillnaden mellan att se saker och ting positivt och att lyssna till vår egen sanning skapar ibland en konflikt för oss själva.
Vi tror att en händelse ska utveckla sig på ett visst sätt, att vi tvekar att möta sanningen när vi ser den. Vi vet att konsekvenserna för att veta någonting säkert, förändrar situationen vi står i.
Oavsett om vi blir positivt överraskad eller chockad över vad vi lär oss, så ser vi exakt vad vi behöver för att fortsätta framåt.
Trots att vi ibland kan vara rädda för vår egen sanning så erbjuder den en klar förbättring över våra negativa/positiva spekulationer.
När vi hör sanningen försvinner förvirringen och det finns inget ifrågasättande eller tveksamheter. Sanningen i sig själv är meningsfull utan ytterligare bevis..

När någon delar sin sanning så borde vi alltid vara förlåtande, då den hedrar både den som delar och den som får ta del av den. Att hålla tillbaka den är lika oärligt som att ljuga, när det vilseleder en annan människas bästa väg framåt.
Att dela sanningen kommer antingen att sätta oss fria, eller dra oss närmare tillsammans, och det finns en ödmjukhet i sanningen när den delas från en plats av villkorslös kärlek.

Vår Sanning kommer så småningom att ses för vad den är, ovillkorlig kärlek, när vi ödmjukt presenterar den som vår egen sanning. Sanningen kräver alltid urskiljning och vi behöver använda både vår visdom och vårt intellekt. När vi är förvirrade, tvivlar eller ifrågasätter, har vi inte hört sanningen.

Att dölja vår Sanning innebär att vi har karakteriserat någon annan som ovärdig att veta den. Vi litar inte på dem med vår Sanning, eller vi förlorar något om de känner till den. Det som verkligen händer är att vi förlorar något av oss Själva när vi förnekar vår Sanning. Bara i vår Sanning kan vi bli älskade precis som vi är. ❤️

Den heliga Feminina och den heliga Maskulina.

Den heliga feminina spelar inte ett spel då hon vet att de som spelar inte är värda hennes tid. Hon kommer inte att hoppa upp och ner och försöker få uppmärksamheten hos dem som väljer att inte se henne, hon har för mycket egen respekt och värdighet. Hon kommer inte att tävla baserat på lögner och halvsanningar, hon är för smart för detta. Hon talar inte illa om andra, för hennes hjärta älskar alla hennes systrar. 
Hon kommer inte att tämja sin vilda natur eller ta emot rester, hon vet att hon är värdig och förtjänar en fest. Hon hedrar sitt hjärta och känslor och hör den visdom och vägledning som viskar från sin själ. Hon kommer inte tysta sin röst eller sanning, för hon vet att världen behöver hennes kraftfulla medicin. Hon nöjer sig inte med en joker, för hon vet att hennes hjärta förtjänar en riktig härskare att stå bredvid henne, lika. 
Hon hävdar den gudomliga kronan smidd från sin egen unika medicin och gåvor, och placerar den där den med rätta hör hemma. Hon bär denna krona stolt för att hon förtjänar den. Hon omfamnar sanningen som är hennes egen och regerar från sin heliga tron. Hon leder sitt rike rättvist då alla runt omkring och inom henne är heligt.

Den heliga maskulina spelar inte ett spel, för han håller alla andra likställda med sig själv. Han gömmer sig inte för vad hans hjärta talar, och han lyssnar med öppna öron som omger hans intuition, och vet att som krigare är hans instinkter skarpa. Han springer inte från konflikter för han vet att resolutionen är en egenskap hos kungar.
Han härskar inte över andra, utan använder sin kraft klokt och med omsorg för att skapa ett kungarike för alla.

Hur långt jag än vandrar, kommer jag alltid tillbaka till dig.
Din oskyldiga natur, som med sin blotta närvaro gör livet till en lek.
Högt vi svävar och djupt vi dyker,
lika lätt och naturligt som en ny morgondag.
I denna tid och i detta rum känner den
ovillkorliga kärleken igen platsen som sitt ursprung.
Ur källan dricker vi av det överflöd som skapats,
som en hyllning, en eufori av glädje till vilka vi nu tillhör.

Tycker du att det hjälper dig, det som du läser?
Jag är så tacksam för ditt stöd för att kunna fortsätta skriva som en service till alla, och din donation uppskattas mycket!  
Med kärlek och djup tacksamhet, Camilla.