Kammare 9.

Konst.

William Stevens
Chief Scientist
Classified Document No. 021797-12X-LG10

Målningarna är otroligt detaljrika och deras färg är briljant. Var och en av kammarmålningarna har en liknande färgpalett och konstnärlig stil. Vi har gjort en noggrann analys av både samtidiga och historiska artister som har komponerat eller målat i en liknande stil, och vi har hittat ingen. Denna stil är verkligen unik.

Du hittar hela texten i Kammare 1.

Poesi.

För Evigt.

Minne, som en rot i mörkret,
genomträngande ljus med sin stam har hittat mig.
Beställer min värld
som arkitektur av känslor
bunden till dig,
hållen för dig som sköldar av hopp.
I spridningen av kärlek,
identisk dunkande
har varit vårt kall
besvarat i den mjukaste omfamning två kan dela.
Och du undrar om extasen kommer att förminska oss
som regn solen eller
vind lugnet.
När vi känner varandra
i hjärtats djupaste kanal
kan vi bara ge uttryck för ett ord
gjutet ifrån denna stens sinne: för alltid.
För Evigt.

När vintern kallar mitt namn
i den högsta ödemarken av ljus,
kommer jag inte att förtvivla för jag känner dig
i hjärtats djupaste kanal
där jag förstår ordet, för alltid.
Omedelbart läks jag av dina smekande läppar
som låter maskerna av allt som har torterat mig falla.
Den intensiva längtan av munnar
trött men i rörelse i passionens flamma
kan bara upphöra när jag har kommit in i dig
för evigt.
Jag bär dig i denna flamma,
smaragdfärgad från mina drömmar om dig
under träden där inom
där din skönhet konsumerade solen
och fångade min själ så fullständigt.
Jag kan inte riktigt känna dig åtskild från en tron.

Andar gjorda för att lysa bortom larmet
av buffliga poeter
som slår flintan under vatten och gråter utan passion.
Jag har känt dig för alltid på ensamma gator
och den dundrade slätten.
I vissna byar och kalla bergsterrasser.
Jag har sett hela dig
fullkomligt öppen för mig talandes som en flod
som rör sig för alltid.
Och jag har väntat
som den giriga munnen av ett hav
dra jag dig närmare mina läppar
så jag kan känna dig för alltid
när du tömmer dig i mig övergiven av all rädsla

Av lysande saker

Av lysande saker har jag så lite erfarenhet
att jag ofta tänker mig själv liten.
Men när jag tänker på dig och dina ljusa vägar
uppfylls min varelse med hopp och böner
att du ska tillåta flammorna att växa.

I barmhärtighet sönderdelas vi i olika världar
att hitta oss själva om och om igen
tusen gånger om en ömmande längtan efter den andra hälften.
Att drömma om ingenting utom Enheten mellan oss.

Av lysande saker har jag slösat bort ingen
inte heller har jag hållit dem i mitt hjärta och bett dem
att upplösa mig.
Men när jag tänker på dig, önskar jag bara det här.
Och om du klädde av dig Själv och tittade på det
tittandes på dig, då skulle du se mig så tydlig som jag är.
Inte liten och ovärdig.
Orädd av rädslan.
Inte osäker som tomt utrymme.
Utan lysande som vitt ljus framför prisman.

I mina tankar håller jag ditt hjärta
skulpterar bort de överflödiga
för kärnan.
Och när jag hittar den
kommer jag hålla den till mitt hjärta och be den
att upplösas i mig.
Jag kommer att veta om lysande saker
som rusar genom tiden
vilket ger oss den outforskade, obegripliga
önskan vi aldrig har talat.
Ord är inte nyfikna nog att säga deras namn.
Bara kärlek kan gråta dess identitet,
och jag är så fulländat försvarslös för dess musik.