Kammare 14.

Konst.

William Stevens
Chief Scientist
Classified Document No. 021797-12X-LG10

Målningarna är otroligt detaljrika och deras färg är briljant. Var och en av kammarmålningarna har en liknande färgpalett och konstnärlig stil. Vi har gjort en noggrann analys av både samtidiga och historiska artister som har komponerat eller målat i en liknande stil, och vi har hittat ingen. Denna stil är verkligen unik.

Du hittar hela texten i Kammare 1.

Poesi.

Himmelsk

Han gick en högre mark
som en själ som inte är bunden till mänskligt kött.
Mörkret bönfallde--
krävde hans sökande att sluta
och matcha de andras avvaktande hållning.
Men hans väg lindas som en boll av tråd
som skickas uppåt
bara för att falla i en mening av ljus.
Kollisioner med ödet skulle sätta honom ur spår
och skicka honom önskningar av oklarhet.
Blixten av begär.
Förbannelsen av tomma drömmar.
Vittnet till obeskrivlig skräck.

Han skulle skratta åt absurditeten,
men medveten om de mörka krusningarna
som rörde vid honom.
Mänskligheten var ett oskrykligt ark av blankt papper
väntande på att bli färgade och skrynklade 
i bitar till villebråd för den bästa jägaren.
Varför väntade de?
Paletten var till för dem att ta.
"Avståndet" förråde dem.
Den grunda graven av det djupa hjärtat
dödade deras tillit.

Han visste,
men kunde inte bilda orden.
inte heller rita kartan.
Den gamla ordningen av det himmelska
motstod definition.
Paradiset förlorat till det ljudlösa höljet
av den klaraste tanken,
av det ensammaste sinnet.

Separat Varelse

När jag vaknade i morse,
kom jag ihåg dig.
Vi var tillsammans i går kväll
med bara en tunt hölje av glas mellan oss.
Ditt namn var inte klart.
Jag tror att jag skulle känna igen dess ljud,
men mina läppar är domnade
och min tunga kraftlös från
klättringen till din mun.
Ditt ansikte var också suddigt,
dock, som en avlägsen gud
du tog ditt hjärta och hand
och där uppstod i mig
en separat varelse.

Jag tror att du en gång kände dig ensam.
Din enda önskan, att bli förstådd,
försvann av någon ändlös skugga
dragen ur en visdom
du hade glömt.
Så du sjöng dina sånger
i tysta uppmaningar till Gud
och hoppades att deras krusningar skulle återvända och samla ihop dig.
Fortsätta dig.
Ljusa upp dina ådror
och ge dig den omättliga
kyssen av min själ.

Drucken av ett ensamt namn
fortsätter du framåt
in i mina nätter, in i mina drömmar,
och nu in i mitt uppvaknande.
Om jag försöker glömma dig
kommer du att föregå mitt nu.
Jag skulle känna din förlust
även om jag inte kan säga ditt namn
eller kommer ihåg ditt ansikte.
Jag skulle vakna någon morgon
och längta efter att känna din hud mot min
även om jag inte vet varför.
Känna hettan av vår eld
så tydligt att namn och ansikten
inte bär någon mening
som ett ljus som fladdrar sin låga för 
solen.