Vår Resa på Jorden.

Uppvaknande.

Kroppen är en egen värld i sig och vi har alla valt att bosätta oss där. Det är vårt Jordliga hem och så också vårt ansvar att ta hänsyn till den och dess behov.
När så slöjan börjar falla från våra ögon och vi börjar inse att vi är mer än bara kroppen, börjar den utmanande dualiteten som går att uppleva på den här planeten.
Kroppen tror då på allvar att nu startar en maktkamp.

-Här kommer nu du med en annan världsbild och säger att jag är vi. Att jag ska dela med mig och tänka på andra. Men alla de gånger andra inte har tänkt på mig, räknas inte dem?
När jag behövde bekräftelse, uppmuntran och att känna att jag betydde något, vem fanns då där?
När jag försökte vara bra på mitt jobb, ha en aktiv fritid och ett rikt socialt liv? När jag jobbade 8h varje dag för att sätta mat på bordet, ett fint hus att leva i, bil att åka i och en utlandssemester varje år?
Här kommer du och säger att alla dessa saker inte är någonting av värde. Att jag helt plötsligt ska börja tro att allting bara ordnar sig om jag börjar lyssna på mitt inre. Vadå inre? Du säger dessutom att du känner mig mer än vad jag själv gör. Du pratar om tillit till något okänt som jag inte kan se eller känna i min värld. Vad är det för skit? Det man inte kan se och ta på existerar inte och är bara fantasier.

- Älskade kropp.
Jag är dig evigt tacksam som får låna dig ett tag.
Jag förstår att det inte kan vara så lätt att få en ny hyresgäst, så här helt plötsligt.
Jag vill att du ska veta att jag värdesätter allt du har gjort och jag är stolt över att få bo hos just dig.
Jag ser hur du har kämpat, och många gånger inte fått den bekräftelse som du så väl har förtjänat. Men jag finns här nu, och skulle väldigt gärna vilja gå bredvid dig, och vara den där riktiga vännen som du har saknat.

Jag ser att du har gjort ditt allra bästa för att klara dig själv, och jag känner att du är lite trött. Det är helt ok att vara lite trött, efter att ha behövt hålla uppe alla de livsuppehållande försvar som är du.
Där jag bodde tidigare så behövde vi inte dessa instinkter, för vi levde utan begränsningar. Så jag känner mig privilegierad att du är så vackert rustad, och att jag kan bo tryggt hos dig.

Jag skulle jättegärna vilja lära känna dig mer, och kanske du skulle vilja visa hur du har det, vad du tänker på och vad du drömmer om.. och om du vill, så kan jag visa vem jag är och var jag kommer ifrån..

Det vi söker är också det vi finner.

Vi behöver inte se alla trappstegen, bara ta första steget. Vi behöver inte se alla trappstegen, bara ta första steget.

När vi börjar önska ett mer innehållsrikt liv, öppnar vi upp för vad Universum har att erbjuda. Vi börjar sträcka på oss för att nå dit vi nu ser är möjligt. Vi blir fyllda av optimism och framåt-anda och känner oss euforiska som små barn.
Vi vet det inte då, men förstår senare att vi har funnit vår väg hem.

Vi har varit ute på en lång resa, och som så många andra har vi samlat på oss lite olika souvenirer längs vägen. Vissa är lätta och glädjefyllda och vissa är tunga och svårare att flytta. När vi nu är på väg hem till en plats där enhet och ovillkorlig kärlek råder, så börjar plötsligt våra souvenirer göra sig påminda. Vi kan känna det som att vi helt plötsligt tappar riktningen och den glädjefyllda känsla vi nyss hade. Men så är inte fallet. Det som händer, är att du nu får möjligheten att titta på vad du vill ta med dig hem.
Vi börjar vända och vrida på saker och ting, och när vi kommer på att det där behöver jag inte heller, så lättar det ett tag, tills nästa souvenir dyker upp.
Då vägen vi vandrar är outgrundlig så erbjuds hjälp på många olika sätt och genom många olika möten, och till slut kan det kännas som att vi har bra koll på läget.
Det som då händer för många just nu, är att en speciell person kliver in och rycker undan mattan och möblerar om lite när hon eller han ändå är där. Det kan kännas som att den solida grund vi stod på plötsligt rämnar och vi känner oss totalt förvirrade.
Det den här speciella energin gör är att hjälpa oss att helt och fullt göra oss av med det sista vi inte visste att vi hade kvar.
Detta leder till att vi på nytt söker och där finner vår fulla potential, nämligen hela mig.
Och i denna enhet tillsammans med den ovillkorliga kärleken till oss själva,
är vi nu redo att kliva in i Själens Rike...

Vi är dem som vi har väntat på.

Önskar dig all kärlek, vart du än på vägen vandrar...