Ödmjukhet och Tacksamhet.

Som människor har vi en tendens att tolka det vi hör och ser utifrån oss själva och så antar vi att det är precis så andra också ser på saken. Ord är som jag ser det alltid begränsande, men samtidigt ofta nödvändiga för oss mänskliga varelser för att skapa mening och sammanhang. Men orden kan tyvärr ofta skapa precis tvärtom -separation, uppdelning, missförstånd och dömande. Empatisk kommunikation och äkta innerliga möten är vägen ur detta virrvarr av mänsklig förvirring.

Upplysning, uppstigning, vakenhet, sanning, osanning, illusion m.m. Alla dessa begrepp och föreställningar är spännande att studera och känna in kring. Jag förstår och älskar grundkärnan i vad de försöker förmedla, och det är verkligen fantastiska processer vi genomgår nu och ett nytt paradigm stundar.

Men ibland känns det som om det blir en tävlan om vem/vilka som är mest vakna eller kommit längst på den vägen vi vandrar tillsammans. Vilken nytta tjänar det till?
Denna tvärsäkerhet om hur saker är och ska bli, vad gör den för nytta om vi samtidigt blir dömande mot andra på vägen?

Bara du vet och kan välja vilken dörr du ska gå in i, vilken "väg" som är din nästa att vandra..
Det finns en dörr som är helt rätt för dig i alla fall, en dörr som är genuin och leder rakt till den ovillkorliga kärleken, men det finns också många andra dörrar som också är rätt och menade, och som bjuder på nödvändiga "omvägar" och fördjupat lärande under resans gång.

Den Sanning vi har viskandes inom oss och som ju mer vi lyssnar på den, lyser upp vårt eget liv. 
Det är det som är upplysning för mig. 
Att kraften att lysa upp vår väg och våra liv bär vi själva, och ju mer vi blir medvetna om det, ju starkare lyser vår stråle. Ett vaket, upplyst, medvetet medvetande Vet det, och lägger därför inte energi på att försöka förändra andra.

Det är alltid bättre att släppa, än att gå in i kamp. Men "att släppa" är aldrig detsamma som att ge upp. Att släppa är att värna om sin egen energi, sitt ljus, sin styrka och fortsätta framåt på den väg som lyses upp för en själv. För när vi går stadigt på vår väg, breddar vår ljusstråle ut sig och lyser upp för andra utan att vi ens behöver tänka på det, eller påverka genom en specifik handling.

Vi blir då själva, den vi har väntat på..

Perspektiv.

Ödmjukhet innebär att se ljuset i din medmänniska, att kunna vänta. Det innebär också att över tid se till att alla har det bra.
Den delen av er som skäms, är den som initierar ödmjukheten.

Ödmjukhet är när vi förstår att en annan människa inte är åtskild ifrån oss själva. När vi förstår det kommer ödmjukheten automatiskt.

Hur ska vi då komma dit?

Allting handlar egentligen om perspektiv.
Det finns ingenting som en annan människa har gjort, som inte en annan människa har gjort. Det finns inte en singularis människa som har gjort något som ingen annan människa har gjort. Det har aldrig på jorden bara funnits en enda profet, en enda bagare, en enda andlig mästare, en enda forskare, en enda politiker, en enda städare, en enda president...
När ni förstår det, så faller den hierarkin som ni har byggt ert samhälle runt.

Detta innebär att det finns ingen upplevelse som bara en människa har haft och känt. Det finns ingen erfarenhet som bara en människa besitter.
Utifrån detta kan vi börja förstå att någon annan har haft liknande upplevelser som jag, men tror inte liksom jag att någon annan har haft den upplevelsen. Så vi sitter i var sitt slott och sörjer i ensamhet, och tror att ingen annan skulle förstå just det som vi går igenom. Och det är för att vi själva tror att vi är så speciella.

När världen trycker på där ute är det lätt att dra sig undan, och i och med att det är andra människor som bor där ute i världen, så är det just dom vi måste dra oss undan ifrån.
Vi isolerar oss själva, och i denna isolation får vi perspektivet att jag är ensam om den här upplevelsen.

Det intressanta är att när det kommer till glädje, så har vi inte samma känsla av isolering. Vi tänker inte då att jag är nog den enda som har den här upplevelsen, så jag behöver dra mig undan från världen för ingen annan kommer att förstå.

Jag skrev tidigare att den delen som skäms, är den som initierar ödmjukheten. Det är nämligen så att det vi skäms över, vill vi inte dela med andra människor, och desto mer vi skäms, desto mer isolerade blir vi.
Glädjen har vi inga problem att dela, men alla våra rädslor, vilka de än må vara, delar vi inte så gärna med oss av.

Hur skulle det vara om ni vid nästa fika med vännen/vännerna även pratade om och delade med er av era rädslor?

När vi vågar vara transparenta och genuina så möts vi ofta av; - Vad skönt att du säger det, för jag har precis känt likadant.
Vi hjälper varandra att se att vi inte är ensamma, med vad det än är vi känner och upplever.

Alla känslor vi har är alla lika viktiga, och när vi förstår att de finns där för att vi alla är kännande varelser, kan de hjälpa oss förstå oss själva bättre. Och när vi förstår oss själva bättre, kan vi också förstå andra människor bättre, och det är grunden för att kunna uppleva ödmjukheten.

Ödmjukheten tillåter en annan människa att vara, för vi är alla på samma resa. Skillnaderna vi ser i varandra är att där har jag varit, och det där har jag ännu inte upplevt.
Det är allt. ❤️

Stanna i flödet.

I vårt omedvetna tillstånd, tror vi på det vi vet. I vårt medvetna tillstånd, vet vi att vi inte vet. I vårt omedvetna tillstånd, tror vi på det vi vet. I vårt medvetna tillstånd, vet vi att vi inte vet.

Ödmjukhet och tacksamhet är det som krävs av oss för att hålla oss öppna och stanna i flödet. Den dag vi tror att vi har räknat ut allting eller har koll på läget, har andra människor med intuitionens hjälp redan sprungit ifrån oss.

Våga släpp taget, och känn att det är ok att inte ha koll på hur allting kommer att bli.
Inte ens i din vildaste fantasi kan du skapa den synkronisitet som behövs för att få alla bitar i ditt livspussel på plats. Du behöver inse att det finns bara så mycket du kan göra, och släpp det sedan vidare till dem som gått före dig. De som redan gått den väg du nu vandrar.
Om du vågar stanna upp och titta dig omkring, ser du att det finns massor av "fotspår" runt dig. Och trots att du inte var närvarande så har utvecklingen hela tiden gått framåt, så något rätt måste de har gjort.
Lita på att det finns hjälp att få, och det enda de väntar på, är att du ska fråga.

Tycker du att det hjälper dig, det som du läser?
Jag är tacksam för ditt stöd för att kunna fortsätta skriva som en service till alla, och din donation uppskattas mycket!