De olika Dimensionerna.

Då meningen med livet är att uppleva, utvecklas och expandera så kan det ju vara intressant att veta vad det innebär, vart vi är på väg…
Vår kunskap är en jättebra början, och när den kan kopplas ihop med en upplevelse, så fördjupas vår förståelse och bildar så småningom en integrerad upplevelse.
 
I varje dimension, vibrationsfält, så finns det vissa ”lagar” som gäller för den dimensionen. Dessa ”lagar” försvinner i nästa dimension och ersätts av nya, och så pågår det igenom alla dimensioner.
Ur det perspektivet kan de verka separerade ifrån varandra, men det som verkligen sker är att vibrationerna förändras och skapar på så sätt möjligheten för utökade upplevelser, utveckling och expansion. Och så pågår det in i det oändliga...

De 13 första dimensionerna är dom som vi kan uppleva tillsammans med vårt själsliga fordon, (mentalt, emotionellt och fysiskt tillsammans med själen) även om vi till större delen oftast befinner oss erfarenhetsmässigt i en dimension. När så vår tredje DNA sträng aktiveras, så går vi från denna treenighet in i det oändliga och blir då multidimensionella. Nu kan vi åter igen minnas och uppleva vår oändlighet och befinna oss i flera dimensioner samtidigt.

1. Du är du. Du upplever allting som det är i dess fasta form. Inklusive dig själv.

2. Du är du. Du ser skillnaden mellan saker. Trädet är en sak och du är en annan.

3. Du är här. Du existerar på olika platser, och förflyttar dig inom tid och rum.

4. Du står still och allt annat rör sig. Du uppfattar att allt har ett eget liv, så också du.

5. Du rör dig i samklang med det du skapar.

6. Du existerar i det du skapar.

7. Det som existerar är det som skapas.

8. I dimensionen är allt som finns. Tystnad. Den fridfulla tiden.

9. Allt som skapas är det som är skapat.

10. Ingenting som någonsin skapats är det som skapas. Helhet.

11. Skapelsen skapar sig själv. Den högsta kärleksvibrationen.

12. Ingenting som någonsin varit detsamma, kommer samman. Universell expansion.

13. I vilka vi speglar finns ingen reflektion. Enhet.

Vi ska nu få följa med på en resa in i de 13 dimensionerna.

Under träden vid dom gamla ruinerna stod en cykel, men ingen människa syntes till. Stenmuren som omgärdade det karga landskapet hade börjat sjunka allt djupare ner i jorden, och det lilla som fanns kvar, kunde man nu blott skönja om man stod väldigt nära…
 
Jag tänker inte överdriva och säga att boken fullkomligt flög från hyllan, utan det var snarare så att jag faktiskt råkade sätta mig på den. Ja alltså, om vi backar bandet lite, så var jag på väg uppför trapporna till farfars vind, och missbedömde sista trappsteget. Så den som flög var inte boken, utan jag, och landade med arslet först i en låda.
Utav tacksamhet till lådan, öppnade jag den för att se vad det var som hade räddat min kära bakdel. Och passande nog så låg det lager på lager av bubbelplast som skyddade något som visade sig vara en bok. Så jag blev sittandes där, i allt bråte, läsande en bok om en cykel?
 
Allt verkade stå alldeles stilla, som om tiden fortsatt, men det som än gång skapats stod kvar.
I ruinerna av det som en gång existerat, finns bara minnen av en gången tid, en historia, som sedan länge har glömts bort. Vad har min närvaro här i detta karga landskap för inverkan på dom som kommer efter mig? Kommer dom att minnas mig, eller kommer jag av tidens öga uppfattas som ruiner, något som är förgånget och bortblåst med vinden?
 
Mina tankar vandrar, och jag tillsammans med dom. Vem är jag, om inte min historia?
När jag tittar mig runt, så är allt jag ser detta karga landskap.
Är stenmuren som satts ihop bit för bit, den jag är? Eller är jag en av stenarna i denna skapelse?
Är jag ruinen, eller det ursprungliga byggnadsverket i dess fulla perfektion?
Mina tankar vandrar, men jag står fortfarande kvar i detta karga landskap. Vem är det som vandrar, och vem är det som står kvar?

 
Jag kommer på att jag inte längre läser, utan har skapat en tankesmedja av något slag. Jag behöver nog en paus, och lite kaffe. Jag lägger boken på bubbelplasten, och går försiktigt ner för vindstrappan.
Termosen med kaffe står i farstun, så jag häller upp en mugg och sätter mig där på den utnötta bänken. När jag sitter där, så är allt jag ser en klädhängare, ett skoställ och en behållare för paraplyer.
Är jag en klädhängare eller bara någon som hänger där? Är jag ett skoställ eller bara någon som andra ställer sina skitiga skor på? Är jag en tom behållare utan innehåll om det inte står ett paraply i? Och om det står ett paraply i behållaren, är jag då fylld utav ett paraply eller måste det vara många?
 
Jag bländas inte direkt av mina egna tankegångar, och måste nog erkänna att det kommer krävas lite mer övning. Jag dricker upp det sista av kaffet och ställer tillbaka termosen i ryggsäcken. När jag kommer tillbaka till vinden konstaterar jag att jag behöver något mjukare att sitta på, och hittar en matta som ligger i ett hörn. Jag viker ihop den till en hög, plockar upp boken och fortsätter läsa.
 
Plötsligt börjar jag se allt ur ett annat perspektiv. Det är som om frågorna har öppnat upp någonting inom mig. Jag ser att jag inte är min historia eller det som talas om mig. Jag är inte stenmuren eller dess stenar, och inte heller ruinerna eller de tidigare byggnadsverken. Den som vandrar är den som står kvar, och den som står kvar är den som vandrar.
Det är precis som att ett mellanrum har skapats, där mina tankar inte längre kommer i en strid ström, utan som om en vila, en paus har skapats dem emellan. Som om jag lättat från det som höll mig nere, och känner nu en befrielse. En befrielse från något bestämt, något konstant och är fri att röra mig igen. Jag känner mig som ett barn, vars nyfikenhet har väckts till att upptäcka mer, nå längre, lyfta högre…
 
Jag upplever hur jag nu, fri från något bestämt, också befriar stenmuren och ruinerna från att vara något dom inte längre är. Inte heller dom behöver vara på ett visst sätt, för att jag ska kunna uppskatta den skatt som dom har lämnat kvar. Jag upplever att det som en gång har skapats, lever vidare i dom som kommer efter, så också jag. Borta är den förlamande rädslan för hur allting ska bli, och kärleken som har tagit dess plats vet inga gränser. Tiden, verkar vara den som skapar den illusion som låter oss tro att detta liv, är det enda som vi har skapat. Detta vi ser, är allt som finns. Men varje skapelse fortlever, om än dit ögat inte kan nå.

 
Jag börjar tänka på farfar. Älskade, härligt tokiga farfar. Du var alltid så glad och full av upptåg.
Jag minns den gången när vi åkte bil till den stora marknaden utanför stan. Det tog inte lång tid innan jag hade tappat bort dig i folkmassan, för du for än hit och än dit. När jag till slut hittade dig, med två spunna socker i vardera handen, var allt du sa med världens leende, varsågod!  
Eller som den gången när vi tog den lilla ekan ut på sjön. Det var ett fantastiskt väder och solen strålade från en klarblå himmel. Plötsligt stod du i fören, redo att hoppa i. Och innan jag hade hunnit öppna munnen, sa det plask. Du tjöt av förtjusning, och jag satt kvar med långkalsonger och vinteroverall.
Du var alltid så levnadsglad, och många var de gånger jag undrade var du fick all din energi ifrån.
 
Men precis som du alltid sa, så varar ingenting för evigt. Och en dag fick vi det där samtalet. Samtalet som sa att du inte längre finns kvar. Bara så. Från en dag till en annan, var du borta…
Du lämnar ett så stort tomrum efter dig, för ingen kunde leva livet så fullt som du gjorde. Jag känner hur mycket jag saknar dig och tårarna som rinner ner för mina kinder.
 
Mitt ibland alla dessa minnen, kom jag på att anledningen till att jag hamnade på vinden, var för att jag hoppades hitta nyckeln till din cykel. Cykeln visste jag stod i garaget, för där hade jag redan letat. Men så snubblade jag ju över boken, och blev liksom förtrollad av den. Men jag tänker att om jag läser en liten bit till så får jag leta vidare sen. Det verkar inte vara så många sidor kvar…
 
Från att bara ha varit en stenmur och en hög med ruiner, kan jag nu känna hur de vibrerar av liv.
Hela det karga landskapet liksom förändras i ett trollslag, och jag kan för min inre syn se hela marknadsplatsen och alla dess invånare. Jag kan höra barn som leker och hundar som skäller. Allt är så vackert inuti det andra. Som om de tillsammans skapar en helhet där de båda existerar samtidigt, om än inte på samma gång.
Upplevelsen är så levande att jag känner mig extatisk, och samtidigt får denna omfamning av livet mig att känna att, allt är verkligen precis så som det ska vara.
 
Jag känner hur jag åter vandrar till svunnen tid, men denna gång ser jag hur allt faller på plats.
Alla bitar som jag upplevt som bitar av mosaik, blir nu helt plötsligt en bild. Separata bitar som jag inte tidigare förstod, får en mening, tillsammans.
Jag kan se att det som skapas, hela tiden leder mig till nya skatter. Och tillsammans med det som redan har skapats, blir skapelsen det som är skapat.
Allt är helt inuti det hela, och utanför tiden, existerar allt samtidigt i detta nu, precis som det är. Ingenting gömt, ingenting glömt. I ruinerna av det som en gång var, ligger våra skatter av minnen. Minnena om vägen hem…

 
Men där är ju nyckeln! Fastklistrad med glitter och tejp på sista bladet!
Hur i hela friden hamnade den där? Jag tar försiktigt bort den och upptäcker en text där nyckeln suttit. Kom! är allt som står.
Jag sitter i och för sig på en matta, men att få den att flyga verkar lite långsökt. Jag försöker tänka tillbaka på vad jag har läst, och kan se en plats bland alla minnen börja ta form.
 
Jag minns att som liten så tog farfar alltid med mig på olika cykelturer. En av platserna som vi ofta besökte var en lummig lund med en massa sten. Han älskade den platsen, och den var perfekt att leka kurragömma på. Jag minns att vi alltid hade någon god matsäck med oss, och under trädens skugga bredde farfar ut den rutiga filten, som alltid följde med.
Jag tror mig se, att jag behöver ge mig ut på en cykeltur!
 
I garaget låser jag upp farfars gamla cykel och slänger ryggsäcken på ryggen. I cykelkorgen ligger fortfarande den rutiga filten och farfars gamla keps. Som han älskade den kepsen. Världens bästa uppfinning enligt honom själv. Jag börjar små le vid tanken, och trampar igång vidundret utan växlar.
 
Det tar inte så lång tid för mig att cykla dit jag ska, och den sista biten leder jag cykeln och ställer den i skuggan under träden.
Jag har börjat förstå hur mycket farfar älskade den här platsen, genom en berättelse som jag nu förstår är hans. Jag börjar känna hur ett enorm lugn kommer över mig, som om platsen andas av hans närvaro. Jag breder ut den rutiga filten under träden och sätter mig ner, plockar fram boken ur ryggsäcken och börjar läsa det sista han skrev.
 
Ingenting gömt, ingenting glömt. I ruinerna av det som en gång varit, ligger våra skatter av minnen. Minnena om vägen hem…
 
Älskade farfar, vad är det du försöker säga mig?
Jag lägger mig ner på filten och känner hur solens strålar värmer min kropp, och allt jag hör är vindens sus i trädkronorna…
 
Jag ser hur du kommer gående emot mig och sätter dig ner bredvid mig. Jag kan känna hur din kärlek fullkomligt strålar ifrån dig, och fyller hela mig. Utan att yttra ett ord, berättar du hur glad du är att se mig, och att jag till slut förstod att det var här, på denna plats, som vi skulle träffas.
 
-Jag har väntat på dig, säger han.
- Och jag är så glad att se dig, säger jag.
- Jag har en gåva till dig, säger han.
- Vad är det farfar, säger jag.
- En nyckel, säger han.
- Men jag har ju redan hittat nyckeln, säger jag.
- Nyckel till ditt inre, säger han.
 
Och det sista jag hör honom säga, innan han reser sig upp och går är;
Var gömmer man något, så att ingen annan kan hitta det?